Weylerforlag.se

I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, var­ken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och docenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskrisar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer. Ofta ensamma. Oftast ensamma. De unga tjejerna har ibland med sig en väninna som stöttar och tröstar. Rik­tigt unga män kommer med sin mamma. Inte fullt så unga män kommer ensamma. Fyllbulten kommer ofta med en – eller två – poliser. Välklädda män och kvin­nor mellan trettio och fyrtio har ibland med sig en lika­ledes välklädd partner. Över fyrtio är de ensamma. En­samma. Kanske har den välklädda partnern tröttnat då. Kanske stannar den välklädda partnern kvar hem­ma framför teven, »jaså har du ångest igen lilla vän, ska jag ringa efter en taxi?« eller så har den välklädda partnern helt enkelt lackat ur och tröttnat på att regel­ bundet tillbringa kvällarna på psykakuten och skaffat gon stackars sate som tappar kontrollen. Personalen är sig en något mindre ångestfylld partner. Mindre väl­ flink på S:t Lars. De är snabbt på plats, för bort den klädda kvinnor är nästan alltid ensamma, oavsett ålder. olycklige, ger lämplig lugnande medicin och lägger Ibland ser de ut som om de fått stryk. Ibland har de honom eller henne i undersökningsrum i väntan på säll skap av någon som ser professionell ut, en social­ assistent kanske. Mindre välklädda män kommer säl­ Vi andra sitter kvar, som om inget hänt. Väntar snällt på vår tur att få träffa en av de vitrockade, ett re­ När vi väl sitter där, ensamma eller i sällskap, cept, en drog, en säng. ect, sjukskrivning, inläggning, gör vi det på lika villkor. Vi är noga med att inte se på något som hjälper mig att sova, något som hjälper mig varandra, inte söka ögonkontakt, absolut inte tilltala att vakna, något som hjälper mig att tysta rösten i varandra, absolut inte låtsas om varandras existens huvu det, en remiss till pöt. Vi kan höra skriken, ång­ över huvud taget. En del iakttar behärskad tystnad, estskriken, bakom de stängda dörrarna. Ljudet från bläddrar förstrött i Sydsvenskan eller Allers, stirrar perso nalens raska fötter, doften av kaffe från personal­ stint in i teverutan. Någon snyftar, en annan drar långa, rum met, skratt som tränger ut från sköterskornas ex­ djupa suckar, tysta tårar rinner längs välrakade kinder. pedition, en telefon som ringer. Och så skriken från Där sitter vi, människospillror. Så satans mycket ång­ bakom de stängda dörrarna. De tysta öronbedövande est samlat på knappt sex kvadratmeter. Ingen av oss skriken i väntrummet på S:t Lars och det förfärliga rör på sig. Ingen av oss gör minsta ansats att sträcka ut skriket i mitt bröst som jag är rädd för att släppa ut och en hand mot någon av de andra. Erbjuda en näsduk. En kram. Ett tröstande ord. Det skulle vara ett fruk­ (Väntrumsvärlden. Det är en värld jag behärs­ tansvärt etikettsbrott i väntrummet på S:t Lars. Här kar. Trygg. Välkänd. Världen utanför. Den blir så svår respekterar vi varandras ångest fullt ut. Här värnar vi ibland. Så stor. Så fientlig. Men jag behärskar ju den vår och vår grannes integritet. Det händer naturligtvis också. Alltför väl. Så väl att jag kan bedra de flesta. Mig att någon ballar ur. Plötsligt brister det, paniken slår till, andnöden och hjärtklappningen övermannar nå­ I väntrummet på S:t Lars är vi lika. Det är ganska vackert. Här skiter folk i vem jag är. Det spelar ingen växa och såg mer hippie än punk ut och lyssnade på The roll om jag är doktor i etik eller alkis. Här blir jag alltid Doors i mina lurar medan jag satt i väntrummet. Jag väl mottagen. Här får jag alltid hjälp. Här finns alltid kom in med sönderskurna armar och panikångest ny­ någon som lyssnar. Väntrummet på S:t Lars. Det är årsnatten 1990/91. Den 7 juni 1991 tog jag en taxi in hemma. Här har jag suttit i alla skeden i livet. Vänt­ till S:t Lars efter att ha blivit våldtagen en hel natt. rummet på S:t Lars finns alltid kvar. Likadant. Jo, Tanken att kontakta polis eller åka till någon annan möblerna har bytts ut några gånger under vår mer än sorts akutmottagning föresvävade mig inte. Den 14 tjugoåriga relation, väggarna har målats om några juni samma år kom jag in igen och blev inlagd några gånger och teven har blivit större, men stämningen är dagar. Jag minns att det var en ung man i min egen ål­ densamma. Som om det alltid är samma vrak, spillror der som skrev in mig på avdelningen. Kanske hade han och vålnader som sitter i samma slitna fåtöljer, samma precis tagit studenten och skulle sommarjobba på S:t oroliga fingrar som plockar på det sjaskiga tyget, sam­ Lars. Jag hade själv tagit studenten året innan, huma­ ma brunfläckiga bananer i fruktskålen. En obestämd nistisk linje, halvklassisk variant med ofullständiga be­ årstid utanför fönstret. Jag har varit här till jul, till nyår tyg. Jag hade suttit mer på Malmö stadsbibliotek och och till midsommar. Jag har varit här på hösten, i snö­ läst Nietzsche och Hesse och Kafka än varit på Helene­ storm och när våren nyss spruckit ut. Jag har ångest holmsskolan. I september – eller var det oktober – alla årstider. Min ångest varken favoriserar eller diskri­ samma år, 1991, intoxade jag och slapp väntrummet. minerar snö, sol, regn eller torrväder. Slår till med full miva och sen avdelning 6. Nej, 1991 var inget bra år. Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som ar­ En gång var jag en sån där ung tjej med svarta betslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, trasiga kläder och sönderskurna armar och smak av som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och galla i munnen. Fast jag hade ingen väninna med mig som författare, debattör och kulturskribent. Jag har hit. Jag satt här ofta i slutet av åttiotalet, när bup hade suttit på psykakuten som ensamstående, som sambo, stängt sina portar för mig. I början av nittiotalet ökade som gift, som separerad, som gravid, som tvåbarnsmor både ångesten och självmordstankarna. Jag lät håret och som trebarnsmor. Oavsett var jag har bott – vid Möllevången i Malmö, i Lund, på Österlen, i Åkarp, mån att läsa artiklar och se dokumentärer som handlar i en etta, i studentlägenhet, radhus, på en gård eller i om rymden eftersom jag får fruktansvärd ångest av patriciervilla – är det S:t Lars jag åkt till. Också under tanken på att rymden är oändlig. Jag förstår inte och alla år då jag tillbringat största delen av min tid i Stock­ sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna holm har jag väntat med att bryta samman tills jag på högvarv, i spinn, och jag finner ingen lösning. Det varit tillräckligt nära S:t Lars. Ibland har jag bett taxin gör mig stressad, nervös och lite rädd. Jag vill ha kon­ köra mig dit direkt från Sturup. Jag har suttit där med troll. Jag vill verkligen lösa saker. Jag vill förstå. min mamma, med olika pojkvänner och med den man Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta jag gifte mig med. Mest har jag suttit där ensam. Jag apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestska­ pande situation i sig bortsett från att det oftast är min Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ångest som driver mig mot insikten att livet är värde­ ringer man när man inte vill leva? Observera min for­ löst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. mulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Jag är Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. ingen Werthertyp, ser inte självmordet som någon Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. För­ ra dikal frihet i någon existentialistisk mening. För mig är självmordet snarast en tvångstanke. Nej. Jag längtar Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. San­ vore så fult, så fullt av det fula, så dränkt i det banala, ningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för någon ändå någon endaste gång kunde tala på allvar har med evighet att göra. Havet om natten ger mig om något som är på riktigt. Också om det fula. Jag är ångest eftersom det synes ändlöst. Det tycks aldrig ta ful. Det är väldigt fult att sitta i väntrummet på S:t slut, varken uppåt, nedåt, hitom eller ditom. Tanken på Lars. Min ångest tillhör inte den chica existentiella rymden gör mig skräckslagen. Jag undviker i möjligaste kultur ångestgenren. Min ångest är verkligen inte kläd­ sam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt leva, min plikt att inte ge efter för den enkla utvägen ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest handlar om mina tre barn. En förälder får inte överge kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang sina barn. Det är min fasta övertygelse. Jag får inte tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i lämna mina barn. Jag älskar mina barn. Jag älskar mina munnen nästan av sig själv tills de välsignade spyorna barn mer än min livsleda plågar mig. Min kärlek till befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen barnen är starkare än min ångest, på det hela taget, och näsan smakar beskt och surt och det är illande gult men inte i varje enskilt ögonblick. Ja, det är skamligt. i klosetten och naglarna river och klöser och blodet Det är förfärligt. Gud ska veta att jag skäms. Men kommer. Min ångest tvingar ut mig på flera timmar ibland är jag så dålig och så usel att jag tillåter mig själv långa helvetesvandringar gågågågå bort från mig själv att tänka att världen vore bättre utan mig. Så ömklig, bort från rösten i mitt huvud som säger att jag måste­ så ynklig är jag att jag tänker att mina barn skulle ha måstemåstemåste. Min ångest kör bil väldigtväldigt­ det bättre utan mig. Det finns ögonblick, ögonblick väldigt fort hela vägen mellan Malmö och Stockholm som är betydligt längre än ögonblick, där ångesten har och Malmö och Göteborg och tillbaka igen. Och skulle övertaget och då måste någon påminna mig om varför jag köra ihjäl mig är det ju knappt självmord utan mer jag måste fortsätta leva. Vem ringer man då? Vem orkar som en olyckshändelse och då blir det inte riktigt lika lyssna till en sån ynkedom? Vem ska behöva lyssna till svårt för min familj och mina vänner. Min ångest är ful Jag har en välfylld telefonbok. Jag har telefon­ Vem ringer man när man inte orkar leva? Det nummer till några av Sveriges främsta författare, till vore ju inte något problem om det inte fanns ett visst några av de tongivande kulturskribenterna och debat­ mått av ambivalens i hela livströtthetsgrejen. Om jag törerna, till ett antal kulturredaktörer, filosofer, teolo­ var helt övertygad om att ickelivet var ett bättre alter­ ger, jurister, litteraturvetare, historiker, minsann också nativ än livet skulle jag ju inte behöva ringa någon över en och annan biskop, flera präster, läkare, någon konst­ huvud taget. Min tvekan, min stora ambivalens, nej när, skådespelare, journalister, radio­ och tevefolk. Kul­ inte tvekan, inte ambivalens, min plikt att fortsätta turetablissemanget, akademien, kyrkan, media. Män­ niskor med makt. Kulturellt, socialt, intellektuellt. En intressanta människor, människor som »simmar i oce­ del av dem är mina vänner. En del nära, några bara be­ aner av ångest och blod« och jag blev tyst. Och han kanta, några kollegor, några uppdragsgivare. En del av frågade »vad är det? Hur mår du?« och jag sade som dem är – åtminstone i teorin – vana att hantera ångest. det var att »jag har sån jävla ångest att jag tror att jag En del av dem koketterar med lite lagom ångest. Lite inte orkar leva längre jag orkar orkar orkar inte jag är skrivkramp kanske. Lite scenskräck kanske. En släng på väg in nu, de måste låsa in mig igen annars vet jag av utbrändhet. En lagom dos existentiell ångest kan inte vad jag gör« och då bytte han ämne och började vara intressant i en viss sorts reportage i en viss sorts prata om att han ska skriva söndagskrönikor eller var magasin eller i en viss sorts pratprogram. En del av det lördagskolumner i en eller annan tidning och »när dem skriver om ångest eller gestaltar ångest på scen var det nu din bok ska lanseras i Norge?« men skiter på sig när de möter ångest irl. En del av dem »De kommer att älska dig i Norge, Ann, jag lo­ är vana att hantera ångest praktiskt, i sin yrkesroll, som var, och hur ofta ska du skriva i Expressen, lovade han läkare eller som präst. Men vad kan man kräva som dig något ska du ha egen bildbyline men du kan inte lita på honom han är en orm och skit i Svenskan de Vem ringer man när man inte orkar leva? Ibland betalar ändå så jävla dåligt, Sydsvenskan är bra, och händer det att någon råkar ringa precis i det där ögon­ Expressen, det är ju ändå riks och bra exponering och blicket när ångesten är starkare än kärleken till barnen. kvällspressen är rapp, jobbar snabbt det passar dig men I bilen på väg till psykakuten ringde telefonen och jag klipp Svenskan, för fan, men egentligen borde du skriva svarade reflexmässigt och det var min, ja, en man jag för dn, men Schottenius kan man inte heller lita på, haft sex med några gånger, en vän kan man säga, och och fan, förlåt, jag måste lägga på, jag ska vara på ett han ville egentligen veta hur mitt lunchmöte med möte om tre minuter och jag har kört fel sköt om dig. Expressens kulturchef gått och jag sade »bra« och jag frågade hur författarkongressen i Oslo varit och han Det är tre dagar sen och sen dess har jag inte sade att det varit fantastiskt och att han var så jävla hört av honom. Därför ringer man inte till någon när trött på den svenska ankdammen och att han träffat så man inte orkar leva. Sånt skrämmer folk. Sånt skräm­ mer skiten ur folk. Också stora, starka, stygga krigs­ vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas korrespondenter som fått stora journalistpriset och lyssna: en anledning att leva. Det är att begära mycket. kan knulla i timmar (jag skickade senare ett mail till Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag honom där jag bad om förlåtelse för att jag drog in inte till någon när jag inte orkar med mig själv. När honom i min smutsiga ångest. Han besvarade aldrig ångesten blir för stor. När jag inte orkar leva. det.). Nej, man utsätter inte folk för sin ångest. Inte Jag åker till psykakuten istället. Till S:t Lars där krigskorrespondenter. Inte präster. I alla fall inte på ingen bryr sig om mig. Till S:t Lars där det inte finns deras lediga tid. Inte prisbelönta författare eller skarpa någon som jag bryr mig om. Det är lättare så. Lättare filosofer. Det är inte god ton. Det är taktlöst. Dålig med människor som inte är känslomässigt involve rade. smak. Ofint. Man ringer inte sin mamma eller sin bror. 300 kronor. Det går bra att betala med kort. Eller så Det är onödigt. Dramatiskt. Dumt. Det är inte det att skickar vi faktura. Det gör de för det mesta. Känns på jag är ensam. Jag har vänner. Några riktigt nära och något sett ovärdigt att hantera pengar i just den situa­ goda vänner, människor som jag eventuellt älskar, tionen. (»Jaha, ångest och självmordstankar? Person­ män niskor vars kärlek jag litar på, obetingat, fullt ut, nummer, tack. Det blir 300 kronor. Betalar du kontant till hundra procent. Jag är rädd om mina vänner. Jag eller med kort? Vi tar alla de van ligaste kontokorten. Visa? Ja, absolut. Tack. Har du pinkod? Så kan du god­ Man utsätter inte människor för sin ångest, för känna beloppet. Väntrummet är till höger i korrido­ sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt ren. Jaha, du hittar? Du har varit här förr ja. Vill du ha missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. kvittot? Det kommer snart en sköterska och talar med Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. dig, och sen får du tala med en läkare.« Nej, så gör Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ång­ man inte. På S:t Lars är diskretion en hederssak.) est. Som om det är på grund av något som just hon På S:t Lars arbetar inga räddharar. Där blir de eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som inte skrämda så lätt. De har hört det mesta och sett jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre diverse variationer av mänsklig misär. Personalen på alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man S:t Lars är ung. Läkarna är nästan alltid i trettiofem­ årsåldern. De föreföll så gamla då, i slutet av åttiotalet, barn och att det skadade fostret. Det visade sig vara en då när jag själv var tonåring. Nu är de unga, yngre än helt obefogad oro. Det lilla barnet föddes inte för tidigt, jag. Nej, de är inte rädda på S:t Lars, men de slits ut vägde precis som hon skulle och utvecklades till en fort på psykakuten, byts ut undan för undan. Trots att frisk och sund flicka på alla sätt och vis. jag är en tämligen trägen besökare har jag aldrig träffat Där sitter Ann i kort mockakjol, grön tröja och samma läkare två gånger. Det spelar heller ingen roll. midjelångt hår. Hon ska snart fylla tjugoett år och har Jag har alltid blivit korrekt och väl bemött. Kanske har precis blivit våldtagen. Jag kan se märkena efter hans händer runt hennes hals och på hennes armar och jag Jag får vänta allt längre i väntrummet. Det gör vet att hon blöder. Ann i grå blus och snäv pennkjol ingenting. Det är skönt att sitta i det där väntrummet. har precis haft slutseminarium på sin doktorsavhand­ Som om tid och rum upphör. Som om jag är alla de där ling. Det gick bra. Opponenten från Kungshuset var Ann jag varit, på en gång. Alla Ann sitter på en gång i mycket nöjd och gav henne stöd i hennes tolkning av väntrummet, på rad, med stora blå, sorgsna ögon. Lite Strawson. Varför är hon här? Allt går ju enligt planer­ sneda, mandelformade, brukar folk säga, mandel­ na. Och där sitter Ann, tf. lektor som precis fått spar­ formade och väldigt sorgsna. Alla de där blonda kvin­ ken från Lunds universitet på grund av besparingar. norna gråter. Den yngsta har väldigt mycket svart kajal Alla som inte är fast anställda får gå. Några av de fast och mörkt lila läppstift. Tuppkammen är blond, näs­ anställda också. Och här sitter Ann, teologie doktor, tan vit, men sidorna är lila precis som munnen. Den trettioåtta år om tre veckor, forskare vid filosofen på gravida Ann ser nästan allra sorgsnast ut. Henne orkar Stockholms universitet med pengar från Vetenskaps­ jag knappt se på. Hon håller armarna beskyddande rådet, skribent i flera stora tidningar, författare till en runt sin stora mage och jag vet att hon tror att hennes bok som ligger på Svensk Bokhandels topplista, tre­ ångest skadar den lilla flickan hon bär på. Ann är dok­ barnsmor, gift. Objektivt sett lyckad med ett snyggt cv torand i etik, och råkade läsa en artikel om graviditet och ett putsat yttre. Och ändå sitter jag här igen. All­ och ångest. I den där artikeln påstods det att gravida kvinnor med ångest överförde ångesten till sina ofödda Mitt problem är att jag inte kan sluta tänka. Jag kan sluta känna (vanligtvis är det då problemen bör­ fött barn, älskat, hatat, flyttat, disputerat, pratat, skrat­ jar), men jag kan inte sluta tänka. Dygnet runt, varje tat, skrivit, tänkt, rest, gett ut böcker. De har inte bara sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå haft ångest. De har inte bara haft sorgsna ögon. Inte och inuti, sammanlänkade, omslingrade i fyrafemsexsju hela tiden. De har också känt. En massa bra saker.
led och så slutar jag känna och tänker bara och då går Min journal blir allt tjockare för varje besök och den – i mina ögon – allt yngre läkaren får mer text att När jag sitter i det där väntrummet och ser alla ta sig igenom för varje besök. Första noteringen bör Ann jag varit och fortfarande är så är det inte bara vara från 1985. Under några år handlade det om ätstör­ sorgligt. Nog önskar jag väl att jag skulle slippa åter­ ningar och visst självskadebeteende. Sedan kom ång­ vända till de trådslitna sofforna och de andra ångest­ esten och depressionerna. Medicinering sattes in först fyllda vålnaderna. Nog önskar jag väl att jag också 1991, anafranil i kombination med stesolid och anta­ kunde lära mig att leva. Nog undrar jag väl vad det är bus (jag jobbade på sjön då, färjan mellan Trelleborg ni andra har förstått som jag har missat (eller möjligen och Travemünde. Mycket alkohol på sjön.). Efter det vad det var jag förstod som ni slapp få vetskap om – följde olika former av antidepressiva, ångestdämpande och varför just jag förbannades med denna djävulska och sömntabletter tills jag fick diagnosen bipolär typ 2 vetskap som jag helst sluppit). Nog är det så. Men det våren 2001. Då sattes det antidepressiva ut och manin är ju också så att varje gång jag kommit till S:t Lars har började behandlas. Det finns alltså en del att läsa i den det varit i djupaste desperation och i övertygelsen om där bunten med mitt personnummer (det mesta är väl att allt är över. Ändå har det ju inte varit det. Ändå har datoriserat nu och jag antar att det inte finns anled­ jag rest mig upp och gått. Tagit min ångest och mina ning att gå tjugo år tillbaka i tiden varje gång jag upp­ självmordstankar i hampan och besegrat dem gång söker psykakuten. Men i alla fall.).
efter annan. Levt. Levt något tag. Ibland flera år innan Anafranil, cipramil, zoloft och klassikern prozac. ångesten skjutit mig i sank igen. Alla de där sorgsna Valium, naturligtvis, stesolid, sobril, stilnoct, atarax, blonda kvinnorna bevisar det. De har varit utanför vänt­ imovane, oxascand. Lithium och topimax. Jag har ätit rummet och levt. De har utbildat sig, blivit gravida, mycket piller. Antidepressiva av olika slag: de riktigt gamla preparaten, som just anafranil, med extremt krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkande i mycket biverkningar, de nya och poppiga som ofta går mellangärdet, stått vid spåret beredda att hoppa, varit under den vulgära beteckningen »lyckopiller«. Lug­ vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot stru­ nande, mest benzodiazepianer som valium och steso pen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger (åh, jag älskar benzo: bättre än sprit, bättre än sex, att »vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi definitivt bättre än mat. Bara att sjunka in i dimman, måste också få må dåligt«. Fuck you. Som om stavgång kroppen blir tung och varm och den hemska världen och morotsjuice och kramar och uppbygglig litteratur försvinner i ett förlåtande töcken, hjärnan blir till bom­ skulle lösa det hela. Som om ångest och depression och ull och äntligen stänger den av och alla de där tankarna slutar mala, slutaslutasluta slut, slyna.). Insomnings­ 1991. Då var jag tjugoett år gammal och hade och sömntabletter har jag konsumerat en masse under velat dö – eller i alla fall inte velat leva – i minst sju år. årens lopp. När jag är manisk kan jag inte sova utan Det etablerades en kontakt med bup när jag var fjor­ droger. Och sen är det preparaten som ska ta ner mani­ ton. Jag gick i åttan, skolkade, åt sparsamt men hade erna och jämna ut humörsvängningarna. Lithium väg­ höga betyg och ett synnerligen aktivt socialt liv. På den rar jag. Tjock och trögtänkt kan jag inte vara. Topimax tiden – mitten av åttiotalet – var det fortfarande Freud är egentligen ett antiepileptiskt preparat som visat sig och psykoanalys som var standard, också i den skatte­ vara framgångsrikt vid bipolär typ 2.
finansierade vården. Sessionerna med terapeuterna i Framgångsrikt. Det är kanske att ta i. Jag lever, jeans och batik roade mig, mitt i eländet. Jag var en det gör jag. Jag är övertygad om att jag levt så här länge mani pulativ tonåring som gärna serverade dem de his­ tack vare alla piller jag stoppat i mig. Utan drogerna torier jag listade ut att de ville höra. En dag lyckades skulle jag tagit livet av mig för många år sedan. Utan jag särskilt väl. Det beslöts att jag skulle läggas in, men drogerna skulle jag varit död. Så är det. Men drogerna då blev jag panikslagen och rymde genom att klättra ut gör mig inte lycklig. Drogerna löser inte mina pro­ från ett fönster på toaletten. Jag sprang genom S:t blem. Drogerna är ingen quick fix. Det gör mig så sa­ Lars­parken och hela vägen till Hjärup innan jag tog tans förbannad när människor som sannolikt aldrig

Source: http://www.weylerforlag.se/utdrag/Jag-vill-inte-do-jag-vill-bara-inte-leva.pdf